Imorn är de fyra veckor sen de hände. Jag och Spader va ute på en lite tur, barbacka. De va så skönt ute, solen sken och de va så varmt och gosigt att sitta där uppe på ryggen. Red på långa tyglar eftersom Spader inte är den som blir rädd för minsta lilla.
När vi kommer runt en sväng, fortfarande på långa tyglar, står det en stor hund mitt i vägen, helt ensam utan ägare med sig. Den flöt ihop rätt bra med omgivning och jag såg den inte förrän Spader tvärnitar, blåser upp sig, vänder och börjar springa. Gud va fort de gick! Och jag hann inte korta tyglarna heller så jag greppar manen ordentligt och håller i mig för kung och fosterland, men Spaders bocksprång blev bara värre så jag "hoppar" av i farten och landar så galet fel, ramlar bakåt och slår i huvudet sååååå hårt att jag såg stjärnor. Jag reser mig upp och det kommer ett par springande och frågar hur de gick med mig, dum som jag är svarar jag att jag mår bra.. För de gjorde jag verkligen inte, smärtan i min högra fot va så olidlig att jag får lov att hoppa på ett ben in till kanten av vägen.
Spader va redan borta och jag visste att han hade sprungit hem så jag ringde pappa och berättade att jag ramlat av Spader och att vi måste åka till sjukan, för jag kan inte gå eller ens röra foten. Jag hade iaf medvetande till att plocka av mig skon och jag ser att foten redan börjat svälla rejält. Pappa kommer och plockar upp mig och när jag satt mig i bilen öppnar jag handen och har en stor tuss av Spaders man inuti den, haha. Visst hade han sprungit hem, han stog på gräsmattan och käkade glatt så pappa tog in han i stallet, plockade av han tränset och sen ut i hagen. På sjukhuset va foten nästan dubbelt så stor och jag kunde inte sätta ner den i ett läge som va under midjan, då blev smärtan tusen ggr värre och de kändes som om nån slog mig oavbrutet med en slägga över foten. Det kändes så förnedrande när sköterskan kom med en rullstol att jag bara ville gråta, det var första och förhoppningsvis sista gången jag sitter i en sån.
Jag fick iaf komma in på röntgen rätt snabbt, men sen då!? De tog över 2 timmar innan jag gav upp och sa att jag åker hem och lindar foten själv och att dom får ringa när dom kollat plåtarna. Det visade sig iaf att jag slagit lös en ben bit i fotleden när jag landade. Dom kommande dagarna va ett helvete rent utsagt, jag kröp igenom hela huset, åkte rutschkana nerför trappan och krälade uppför.. Som tur va hade min kära pojkvän tagit semester den kommande veckan (tur i oturen, eller va säger man) så jag fick hjälp att släppa in och ut hästarna samt fixa stallet, även vår inhyrning i stallet hjälpte till mycket.
Aldrig mer igen, tack..
Såhär såg foten ut dagen efter! Och det blev värre, jag har blåmärken upp till halva vaden fortfarande..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar