MÅSTE SKRIVA AV MIG LITE

Jag vill skriva av mig, det här är endast för mig själv men ni får gärna läsa om ni vill...

Jag vill blogga, jag vill vara motiverad. Men just nu är jag inne i den svåraste tiden hittills i mitt liv. Jag måste få skriva av mig, har så många tankar som flyger omkring i mitt huvud hela dagarna och jag vet inte hur många gånger jag har brutit ihop nu. Aldrig har mitt ansikte smakat såhär mycket salt. Ångestattacker, Jag hatar mig själv, varför kan jag inte försöka se framåt, glädjas åt den här tiden vi haft ihop och känna spänning inför framtiden? Se glädjen i att gå upp på storhäst, att ta nästa nivå och ta mig dit jag vill.

Att sälja Goldie är det värsta beslut jag tagit, men hon kommer att få det bra med en ny liten ryttare som älskar henne och kan ha glädje ihop med henne i flera år framåt. Kanske kan hon komma tillbaka till mig som gammal, bara få stå och bli ompysslad som pensionär. Det är min önskan, att hon ska kunna komma hit igen när hon blir gammal.

När vi köpte min finaste ponny så var tanken att hon skulle bli mitt lilla projekt, skola om henne från westernhäst till hopphäst och bara ha roligt. Hon skulle också stå som sällskap till min storhäst och min syster skulle ha henne till träning och ev. tävling. Min syster tröttnade på hästar i våras och vill inte längre hålla på. Hade inte Goldie älskat att hoppa och tävla som hon gör så hade hon stått kvar, vi hade velat ta föl på henne och bara ha roligt i skogen. Men tyvärr trivs inte min tjej med det, nu när hon inte tävlat på några veckor är hon en helt annan häst. När hon får tävla och träna regelbundet är hon som lyckligast, hon vill ha all uppmärksamhet och jobba tillsammans med en, som ett team. Därför har vi tagit det jobbigaste jävla beslutet någonsin, att låta henne gå vidare. Hitta en liten tuff ryttare som vill fortsätta utvecklas ihop med henne och ha roligt på tävlingsbanorna. Hon ska få komma till ett hem där hon har en ryttare, med bara några få personer runt omkring sig, ett lugnt litet stall, och där hon får massor av kärlek och en lycklig tjej eller kille som kommer äga världens finaste ponny.

Varken jag, mamma, bekanta eller min tränare tror att höjden kommer vara några problem, med rätt ryttare så kommer dem att komma långt. 130 cm har jag studsat över med min skitponny, på bara ett år. Vi har tagit allt i hennes takt, tränat och haft kul. Tävlat, fått placeringar, vinst och nästintill alla rundor har varit felfria. Vi nollar, vi är snabbast och får alltid fina lovord på tävling. Men sen är hon rödhårig, och ett sto. Det tar lång tid att lära känna henne, få henne att lita på en men när man väl hittar knapparna och får hennes förtroende så har man en vän för livet. Det kommer hon alltid vara, min bästa vän.

Jag är förkrossad, men samtidigt lättad. Det känns skönt att ha tagit beslutet, fått höra av bekanta att det är rätt och att jag är stark som gör det, för det är jag. Goldie kommer alltid vara min stora ponnykärlek och bästa vän. Jag ska ta vara på den här tiden, se till att ha roligt och vänja mig vid tanken. Ponnytiden är den bästa tiden, den ska man ta vara på.

Min räddare i nöden och hjälte till döden, love of my life, my soulmate.

/Ida