ÄLSKADE TINA

Var hos mamma i förrgår och tittade igenom min gamla dator. Hittade en massa bilder på min ponny jag hade innan Liptus, och gud så jag saknar skruttan. Hon fick somna in på äldre dagar pga hovbensrotation, för några år sedan.
Jag önskar att alla barn fick chansen att ha en sån här ponny. I början var hon överjävlig, skenade med mig varje gång jag red henne. Jag var livrädd, rent ut sagt, och ramlade av varje dag. Hon var skitstor (136 cm, haha) och vände rumpan mot mig varje gång jag skulle hämta henne i boxen eller hagen. Men jag har aldrig i hela mitt liv lärt mig så mycket som jag gjorde med henne! Det är hon som gett mig mitt jävlar anamma, det är hon som lärt mig att kämpa tills det funkar, det är hon som lärt mig att aldrig ge upp. Efter att ha kämpat i ungefär ett år och hon hade gett med sig och accepterat mig, så hade jag en riktig stjärna. Hon hoppade allt jag styrde på, vände på en femöring och dansade runt på dressyrbanan och gjorde krumelurer som jag inte ens visste vad de hette! Hon har lärt mig rida :).

Älskade Tina

/ Micca