Förlåt att jag legat på is den här helgen men det har varit en konstig känsla igenom hela och jag har inte haft ork eller lust att skriva något alls. Vi var och lämnade Goldie i lördags hos nya familjen, det absolut jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Trots att det var -26 grader så släpade jag ut både mig själv, mitt moraliska stöd Emma och kameran för att få några sista bilder på mig och min ponny. Det knäpptes ett hundratal och jag tänker spara varenda en. Det var sista turen med min ponny hemma på min gård.
Nya familjen är verkligen jätte gullig och det har funkat bra i nya stallet, det är tre hästar där så det är helt lagomt. Goldie verkade gilla läget att komma till nya stallet, hagkompisarna var också intressanta men Jolina's ponny (Jolina är Goldies nya ryttare) var lite småsur att det kom en konkurrent men Goldie bara gick ifrån henne och åt på några hötussar hon hittade. Med andra ord, hon går med på det mesta.
Dem hade varit ute på premiärtur igår, det hade gått bra. Goldie hade varit pigg och testig, men det var Jolina förberedd på.
Jag har fortfarande inte förstått att hon flyttat, men varje gång jag påminns så bränner tårarna bakom ögonen. Det känns bra, jag är tacksam att hon fått flytta till Irene och Jolina men samtidigt så är det en fas som kommer ta ett tag för mig att smälta. Det är tur att jag har tre fina hästar hemma i stallet som alltid får mig på bra humör, hästar är den bästa trösten som finns.
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar